• Box 4006, 133 04 Saltsjöbaden

Italiens samarbete med nya Sidenvägen visar vägen för Europa

Italiens samarbete med nya Sidenvägen visar vägen till framtiden för Europa

Helga Zepp-LaRouche*

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings statsbesök i Italien, som avslutades med att båda länderna undertecknade en avsiktsförklaring om att samarbeta i utbyggnaden av den nya Sidenvägen, var ett mäktigt bevis för att det inom politiken också kan finnas glädjande och positiva nyheter. Det kvalitativt nya samarbetet och återupplivandet av den gamla Sidenvägen – med utbyggnad av hamnkapaciteten, modernisering av infrastrukturen, nyinvesteringar i ett brett spektrum av industrianläggningar, en ökad export till Kina och gemensamma investeringar i tredjeland – kommer att innebära enorma ekonomiska fördelar inte bara för Italien, eftersom landets fördelaktiga geografiska läge i södra Europa och vid Medelhavet gör det till å ena sidan porten mellan Asien och Europa, men framför allt till brohuvudet för ett samarbete kring industrialiseringen av Afrika.

Detta skulle toppa alla nyhetssändningar, kunde man tycka. Men icke, eftersom relationen till Kina just nu är knäckfrågan i europeisk politik. Alla i Italien, från den mycket EU-positive presidenten Mattarella till regeringspartierna och även stora delar av oppositionen, erkänner de enorma möjligheter som den kinesiska "tillväxtkulturen", som Mattarella uttryckte det på sin presskonferens med president Xi Jinping, betyder för ett av EU-åtstramningar skinnat Italien. Men "i de andra stora EU-länderna och även i USA ringde varningsklockorna", som det hette på T-Online.

Sidenvägen är Kinas trojanska häst, den innebär inga ekonomiska fördelar, Italiens samarbete med den kommer att förstöra landets rykte i världen, om man ska tro den John Bolton närstående Garrett Marquis, en talesman för USA:s nationella säkerhetsråd, ja, den skänker "legitimitet åt Kinas rövarmetoder" – listan över giftiga argument från det geopolitiska lägret kunde göras mycket längre.

Den som upprepar denna anti-kinesiska linje gör sig således till en medveten eller manipulerad talesperson för det neokonservativa etablissemanget. USA:s nationella underrättelsechef Dan Coats, liksom Pence, Pompeo och Bolton och alla strategiska rapporter från den amerikanska administrationen på senare tid, pekar ut Ryssland och Kina som de största hoten mot USA:s säkerhet – i ett uppenbart försök från militär- och underrättelseetablissemangets sida att (med neocon-lingo) "stängsla in" president Trumps Kina-politik, som är inriktad på ett positivt samarbete.

Bakom den våldsamt uppblossade anti-kinesiska propagandan i USA men även i Europa gömmer sig konflikten mellan det nyliberala systemets gamla paradigm, vars företrädare absolut vill hålla fast vid det geopolitiska schemat, och det nya paradigmet, med ett nytt utrikespolitiskt koncept med vinn-vinn-samarbeten mellan suveräna stater, som Kina har infört. Även om det spända läget i de amerikansk-ryska förbindelserna ger anledning till största oro, anser många initierade personer att den primära strategiska konflikten är den mellan USA och Kina. Det handlar om den berömda "Thukydidesfällan": Hur ska den hittills dominerande makten – USA – reagera på den andra maktens uppstigande? Tolv gånger i historien har detta slutat med krig, fyra gånger trängde den uppstigande makten ut den förut första makten utan krig.

Med Sidenvägsinitiativet har den kinesiska regeringen sedan fem år tillbaka introducerat ett helt nytt strategiskt koncept på den internationella arenan, som sätter punkt för geopolitiken och ersätter den med president Xi Jinpings idé om "hela mänsklighetens ödesgemenskap". Denna nya modell, som förvisso tjänar kinesiska intressen men i gengäld också innebär förut ouppnåeliga fördelar för de hittills 123 samarbetande länderna, har helt enkelt visat sig vara mera attraktiv. I stället för att ge länder status som geopolitiska ombud, har Sidenvägsinitiativet åstadkommit riktiga framsteg i Afrika, Asien, Latinamerika och även i de 13 europeiska länder som hittills undertecknat motsvarande avsiktsförklaringar: infrastruktur, investeringar i industri och jordbruk, vetenskapliga och tekniska samarbeten och kulturella utbyten.

EU har å sin sida reagerat extremt splittrat: I sin nyutkomna "Aktionsplan i tio punkter" betecknar man – som något av en juniorpartner till det anglo-amerikanska imperiet – å ena sidan Kina som en "systemrival" som propagerar för "alternativa regeringsmodeller", å andra sidan tror man sig inte om att kunna undvara de ekonomiska fördelarna med ett samarbete med Kina. President Macron, som inte varit särskilt framgångsrik med sina reformplaner för EU och är impopulär bland fransmännen, prisade inför sitt möte med Xi Jinping EU-planen som en nödvändig väckarklocka, och sa att tiden för naivitet inför ett Kina som har utnyttjat Europas splittring är förbi.

Mera målmedvetet framåtblickande lät den italienske finansministern Tria, som framhöll att Italien kan bidra med sin expertis till Sidenvägsinitiativet på "förvånansvärt många" områden: maskinbyggnad, logistik, konsultverksamhet, genomförbarhetsstudier, design, ingenjörsväsen, säkerhet, finans, försäkring. Tria fortsatte:

– Italien gläder sig åt sitt strategiska geografiska läge längs de nuvarande och framtida vägarna för handelsförbindelserna mellan öst och väst och Afrika. Beläget vid Medelhavet förfogar Italien över den näst största industrikapaciteten i Europa, är ledande i teknologiska innovationer och välförsett med kvalitativt avancerade såväl hamnar som vägar och järnvägsnät. Detta gör Italien till den idealiska sydliga portalen för den europeiska kontinenten och för handelsrutterna mellan Europa och Kina.

Självsäkerheten och insikten om möjligheterna som Tria ger uttryck åt står i skarp kontrast till bilden av Kina som ett hot. Intressant nog kommer motståndet mot Kina från just de kretsar som 2001 ivrigt hejade på Kinas inträde i världshandelsorganisationen WTO, synbarligen i tron att detta automatiskt skulle leda till att Kina skulle anamma den västerländska modellens liberala demokrati.

I stället för att bara avfärda Kina som en "systemrival", och förfäkta den egentligen rätt arroganta åsikten att den västerländska demokratiska modellen skulle vara den enda saliggörande normen för hela världen, vore det mera motiverat att ompröva kriterierna för vad som faktiskt utgör ett systems kvalitet. Faktum är att Kina de senaste 40 åren har höjt den egna befolkningens levnadsstandard enormt mycket, sedan några år tillbaka för första gången erbjuder utvecklingsländerna en chans att ta sig ur sin underutveckling, bemästrade Asienkrisen och därefter krisen 2008 väsentligt mycket bättre än västländerna och har skapat en framtidsoptimism bland den egna befolkningen som helt har tappats bort i väst.

Kinas praxis visar dessutom att man till skillnad från kristendomen och islam inte har för avsikt att omvända andra kulturkretsar till sin egen filosofi, utan uttryckligen förespråkar principerna nationell suveränitet och acceptans av andra samhällsmodeller. Beskyllningen att Kina splittrar Europa är, mot bakgrund av den otroliga brexit-cirkusen, talet om att sätta in militär mot de gula västarna i Frankrike och den redan djupa klyftan i Europa mellan öst och väst och mellan nord och syd, mer än genomskinlig.

Raka motsatsen är fallet: Om Tyskland och Frankrike skulle följa det italienska exemplet och samarbeta med Kina inte bara i de bilaterala förbindelserna utan framför allt i industrialiseringen av Afrika och Sydvästasien, så vore detta nära nog den enda nivån på vilken Europa skulle kunna övervinna sin inre söndring och hitta en gemensam uppgift, något som man helt saknar i dag.

I stället för att sikta på att bygga upp en egen geopolitisk bastion mot Kina, Ryssland och USA, som Macron föreslår i sina redan från början misslyckade Europaplaner, skulle ett enat Europa med nära samarbetande nationer som tillsammans med Kina är med och utformar "gemenskapen för mänsklighetens gemensamma framtid" också vara den bästa möjligheten att stärka de krafter i USA som vill undvika Thukydidesfällan.

Den italienske tidigare ekonomiministern Giulio Tremonti har i dessa dagar pekat på att visionen om den nya Sidenvägen, d.v.s. ett globalt utvecklingsprogram för att övervinna fattigdom och underutveckling, föreslogs redan i början av 1990-talet av den amerikanske "visionären" Lyndon LaRouche. Förslaget gjordes faktiskt redan i mitten av 1970-talet. Vid det här laget måste det stå klart för varje tänkande människa att det bara finns två alternativ: Antingen försöker västvärlden hejda Asiens och utvecklingssektorns uppgång, vilket i förlängningen kommer att leda till det tredje världskriget som kommer att utkämpas med termonukleära vapen, eller så lyckas vi forma en ny epok för mänskligheten, ett nytt paradigm som för länderna närmare varandra. Det är hög tid att lyssna på "Lyndon LaRouches kloka ord", som den dåvarande presidenten i Mexico, Lopez Portillo, på sin tid manade till.

Om inte EU senast till det kommande toppmötet mellan EU och Kina den 9 april lyckas kämpa sig fram till en ny inställning till perspektivet om den nya Sidenvägen, så kommer förmodligen valet till Europaparlamentet den 23-26 maj att blanda korten på nytt.

*  Helga Zepp-LaRouche är tysk medborgare och orförande för det internationella Schillerinstitutet. Hon har mobiliserat for byggandet av den Nya Sidenvägen sedan slutet av det kalla kriget och Berlinmurens fall. Hon är känd i Kina som "The Silk Road Lady".

admin

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *